Alla har vi någon gång begått ett misstag. Kanske har du sagt något ogenomtänkt som sårat någon. Kanske har du agerat olämpligt i affekt, eller råkat gå ut ur affären med en vara som du missat att betala för. Tänk dig att ett sådant misstag som skett i stundens hetta eller vardagens rush, följer dig resten av livet. Varje gång du ska ut och resa med familjen, när du vill hyra eller köpa en bostad eller när du söker ett jobb som du vet att du skulle passa perfekt för, får du ditt livs största misstag slängt rakt upp i ansiktet. Så är verkligheten för alla som någon gång har begått ett misstag som lett till ett fängelsestraff.

Kanske saknades vägledning i barndomen. Kanske fanns där ingen som visade vad som är rätt och fel. Kanske har man, i stället för att skjutsas till och från idrottsträningarna av engagerade föräldrar, slussats runt mellan olika institutioner, som ett problem ingen verkar kunna, eller ens vilja lösa. Kanske fångades man upp av samhällets mörkare krafter, som i stället för att sparka på en och klandra en för det man inte klarade av, höjde en till skyarna för det som de ville att man skulle vara bra på. Kanske fick man hos dem det man aldrig har fått eller kommer att få i samhället; en plats, ett sammanhang, ett syfte.

Kanske är det inte så konstigt att man valde dem. De som erbjöd det vi alla söker, i utbyte mot lojalitet och kanske en liten tjänst eller två. Kanske beordrades man att ta något ur en butik, hämta ett mindre parti droger eller placera ut ett föremål på en särskild plats. Kanske verkade det oskyldigt och dessutom utlovades betalning när jobbet var klart, precis som på vilken arbetsplats som helst. Med den skillnaden att summan som utlovades var större än man någonsin hade kunnat drömma om att tjäna på något tradigt kommunalt sommarjobb, som man ändå aldrig hade haft en chans att få.

När samhället sviker

Den med självförtroende, en trygg vänskapskrets och stadiga vuxna omkring sig, kanske vågade säga nej. Den utan trygghet, sammanhang och stöd kanske inte gjorde det. Kanske tog han jobbet, även om han innerst inne visste att det var fel. Kanske gjorde han det för att kunna köpa ett särskilt plagg eller en pryl han aldrig annars hade haft råd med, som ett försök att passa in, vara som alla andra, om så bara för ett ögonblick. Kanske gjorde han det för att han inbillade sig att pengarna skulle hjälpa familjen, eller kanske handlade det aldrig om pengarna. Kanske var han bara så desperat efter att få känna tillhörighet.

När jobbet var gjort kanske han fick sina pengar, eller också inte. Kanske sa de att det inte var helt klart än och om han bara kunde göra en grej till, skulle han få sin lön och mer därtill. Oavsett vilket har han gjort det nu. Han har begått det där lilla misstaget som kommer att följa honom hela livet. Än så länge är det ingen som vet något och så länge han håller sig trogen sina nya ”vänner” är hemligheten trygg. Men om han någonsin ångrar sig, vill ut. Då hängs den över honom som en mörk skugga. Nu äger de honom. Kan be honom om vad som helst. Göra vad de vill med honom och dem han älskar utan att han har något att sätta emot. För då outas han, kanske inte bara för det han är skyldig till, utan också för sådant han aldrig gjort.

För vem skulle tro på en förortsunge som springer runt och gangstar? Och även om någon mot förmodan skulle tro honom har han ändå inte en chans att bli en del av det ”vanliga” samhället. För vilket jobb skulle han få? Han som aldrig klarade skolan. Han som aldrig kan göra något rätt, som inte passar in någonstans och som umgås i fel kretsar. Har kopplingar, kallas det visst… Han som inte kan åka med i en polares bil utan att bli stoppad och muddrad av polisen. Som inte kan gå till affären utan att passera en visitationszon, för att han råkar vara född och bosatt i ett ”utsatt område”. Vem skulle anställa honom?

För den som vågar drömma finns en väg ut

Vi hängde med den svenska fängelsegruppen till en anstalt i veckan. Där mötte vi ett gäng sköna killar. De flesta i tjugoårs åldern, några äldre och vissa oroväckande mycket yngre. Vi höll samtalsgrupper där diskussionen gick het om allt från kriminalpolitik till skillnader mellan svenska och utländska anstalter och om hur livet skulle kunna se ut efter frigivning, för den som vågar drömma. Det var det långt ifrån alla som gjorde. De allra yngsta satt tysta och tittade med vilsna blickar, finniga kinder och taniga kroppar som de ännu inte hade hunnit växa i. De kändes malplacerade på en högsäkerhetsanstalt bland luttrade kriminella. De var barn som borde ha suttit hemma i sina rum och spelat dataspel eller sparkat fotboll på gården.

De äldre var mer pratsamma. En sysslade med musik och berättade passionerat om sitt stora intresse. En ung man fylld av kreativitet, engagemang och storslagna drömmar. En annan undrade hur han skulle göra om han ville lämna kriminaliteten. Han hade ingenstans att gå, annat än tillbaka till sitt gamla liv. Det enda han kände till. Han berättade hur han hade kämpat i månader för att beviljas ett tio minuter långt samtal med sin mamma, men nekats gång på gång i brist på resurser. Snart släpps han fri och vet inte om han är välkommen hem. Om han inte är det, vart tror du han går då? Om valet står mellan att leva i ett samhälle som ser dig som en värdelös parasit, som får dig att böna och be om ett samtal med din egen mamma, eller ett där du känner dig önskad, välkommen, kanske till och med hyllad, är det inte så svårt. Skulle det vara det för dig?

Tänk vad de här grabbarna skulle kunna åstadkomma om vi bara lyckades fånga upp dem. De är unga och kreativa med en förmåga att tänka utanför ramarna. Dessutom har de både street-cred och breda kontaktnät. De har gjort det de har gjort, det kan ingen ändra på. Men de har sonat för det. De har suttit frihetsberövade, haft tid att fundera, gått behandlingsprogram och är förlåtna enligt rättssystemets regler. Men kan vi förlåta dem? Eller dömer vi som samhälle hårdare än vårt eget rättssystem?

Vi behöver dem på vår sida

Vore det inte fantastiskt för alla om vi kunde ta tillvara på de här grabbarna? Om vi kunde börja se på dem som resurser hellre än parasiter, som tillgångar hellre än bördor. För hur svårt det än kan vara att förstå så behöver vi dem på vår sida. Vi behöver dem för att nå ut till andra som vi har svikit. Barn som är på väg åt fel håll, institutionaliserade ungdomar och före detta frihetsberövade som släpps fria med en påse med sina tillhörigheter, en klapp på axeln och ett halvhjärtat ”lycka till”.

De här killarna har gjort sina misstag, men de är inte sina brott. Precis på samma sätt som du och jag inte är tjuvar för att vi en gång missade att betala för en vara och struntade i att gå tillbaka till affären. Så, i stället för att visa dem ilska och avsky, kanske vi skulle prova att ge dem något de aldrig förr har fått från det samhälle som de oundvikligen är en del av. Kanske skulle vi visa dem kärlek och förlåtelse. Ge dem ansvar och tillit. Låta dem använda sin kreativitet och erfarenhet för att göra gott…

Om det inte passar din världsbild, kanske statistiken smakar bättre: Varje grabb som inte återvänder till anstalt sparar oss 1,4 miljoner kronor om året.

Ankarstiftelsens svenska anstalts- och häktesarbete (PFS) startade 2020, med ett team som har lång erfarenhet av motivationsarbete, utslussning och beroendebehandling. I samtal med intagna, både enskilt och i grupp, möter de ofta människor som längtar efter ett liv utan kriminalitet och droger. Men vägen dit är svår, särskilt för den som står ensam. Efter frigivning möts man ofta av stora utmaningar med att skaffa bostad, jobb och trygga sammanhang. Då är risken stor att man faller tillbaka i gamla mönster. Det vill vi ändra på. Därför söker vi eldsjälar som kan hjälpa till med arbete, bostad eller erbjuda mentorskap åt en före detta frihetsberövad. Tillsammans kan vi göra skillnad och visa vägen mot en ny, ljusare tillvaro.

Samtliga bilder är hämtade från en bildbank och har ingen direkt koppling till texten.