Att åka till Colombia har aldrig varit någon dröm för mig. Men när min vän Marie frågade mig om jag ville följa med henne på en hälsobrigad tillsammans med Ankarstiftelsen, så kände jag: varför inte?

Vi var sexton svenskar som flög till Bogotá i början av oktober. Därifrån reste vi vidare till Riohacha och sedan till Uribia. Jag och mina kollegor hemma i Sverige brukar klaga på kommunens vägunderhåll när vi är ute på hembesök och man får väja för något hål här och där. Under bilresan från Riohacha till Uribia fick vi uppleva något helt annat. Nio personer var vi, som stuvades ihop bak i bilen utan säkerhetsbälte. Vi kastades fram och tillbaka när föraren försökte undvika de djupa groparna som bitvis sträckte sig över hela vägen och det blev tydligt att bilens stötdämpare hade sett bättre dagar. Samtalen mellan oss där bak i bilen gjorde det ändå till en bra resa, trots att vi var nära på att krocka med en lösgående ko på väg in i Uribia.

Den första kvällen när vi kom ut från restaurangen överraskades vi av en grupp militärer som hade fått order om att vaka över oss för att undvika att något hände. Det kändes lite underligt men ganska snart blev det så vardagen såg ut. Bara vi skulle iväg och handla eller göra något litet ärende, anslöt de sig genast till gruppen för att eskortera oss.

Vi bygger hus

I Uribia byggde vi ett hus som ska verka som fritids för barn och utbildningscenter för kvinnor, samt en matsal där 250 barn ska få äta dagligen. Byggplatsen låg en bit ifrån vårt boende, så vi tog bussen dit. Utmed vägen låg drivor av skräp och plast kastat eller upphängt i träden och över de enorma kaktusarna som växer överallt i området. Det gjorde mig illa berörd att se.

Platsen där vi skulle bygga var ett gammalt militärt flygfält, som senare hade blivit en soptipp och därefter en illegal bosättning för över 15 000 människor, främst folk från den urgamla Wayuustammen och flyktingar från Venezuela. Ingen som bor här kan äga sin mark och husen varierar kraftigt i status. En del bestod bara av ett tak med fyra stolpar, andra hade väggar i plåt. Någon hade tillverkat en dörr av lite tjockare plast, medan en annan hade murat hela huset av jord. Runt om varje fastighet fanns ett staket av tätt planterade kaktusar och taggtråd runt omkring, för att markera “tomtgränserna”. Att området präglades av svår fattigdom, blev smärtsamt uppenbart och jag lämnades med ett helt nytt perspektiv på tillvaron jag tar förgivet.

Vi byggde båda husen tillsammans med militären och några lokala byggarbetare. Det gick riktigt bra, trots att ingen av oss hade några byggkunskaper sedan tidigare. Vi lärde oss att mura på plats och målade sedan byggnaderna i vitt, blått och gult.

Hälsobrigaden

Till helgen var det dags för Ankarstiftelsens hälsobrigad med 35 olika samarbetspartners och drygt 300 volontärer. Bland dessa fanns läkare, sjuksköterskor, tandläkare, veterinärer, militär och kläd- och matutdelare. Jag och min medresenär Pernilla hade sett fram emot att få bidra med våra kunskaper som sjuksköterskor, men insåg när vi satt med vid triageringen där de vägde och mätte längd, huvud och mage på barnen, att det skulle bli svårt med tanke på våra begränsade kunskaper i spanska. Vi fick nöja oss med att ta blodsocker. Senare på eftermiddagen plockade vi skräp, något som verkligen behövdes. Barnen i området flockades runt omkring oss för att få chansen att hjälpa till. Ett krystat “gracias”, tummen upp och något litet leende gjorde dem ivriga kring sysslan. Vi avslutade dagen med att dela ut matpåsar och kläder. Till min stora glädje fick jag användning av några av de spanska orden för olika klädesplagg som jag hade pluggat in med hjälp av Duolingo i förberedelse inför resan.

På måndagen var det invigning av byggnaderna. Vi fick lyssna till flera gripande tal, bland annat av Silia som jobbar med socialt arbete i området och hade känt sig kallad att bygga ett hus på platsen. Mycket beundransvärt! Det var särskilt två saker den här dagen, som tog tag i mig ordentligt och som ständigt återkommer i mina tankar. Det första var när alla som kunde sjöng lovsången Santo por siempre (Holy for ever), som följde mig varenda dag under resten av resan. Det andra var när alla gick in i de nyinvigda lokalerna med tända mobillampor. Det blev en helig stund som berörde.

Skolan i “Icamaxi?”

Efter invigningen tog vi bussen till Pueblo Bello, i området Cesar, där vi övernattade. Så fort solen steg upp morgonen därpå insåg vi att vi bodde på en mycket vacker plats med berg som reste sig runt omkring oss i alla riktningar. Vi åt frukost på en skola som Ankarstiftelsen hade byggt tidigare och sedan satte vi oss i jeeparna för att påbörja den två timmar långa bilturen till en skola som skulle invigas i byn Icamechi. Jag vet varken hur det stavas eller uttalas – vi kallade den ICAMaxi 😉

Militärerna kom återigen för att skydda oss längs den skumpiga färden som gick rakt igenom en flod, över stora stenar och längs så leriga och spåriga partier att det var svårt att förstå hur chauffören visste var han skulle köra. Det gick upp och ner och på ena sidan sluttade vägen mot ett brant stup ner mot den frodiga vegetationen, långt under oss. När jag tittade på stegräknaren på kvällen hade jag nått 12 000 steg bara av att sitta still i bilen. Resan gick bra tack vare vår skickliga chaufför och vi kom till slut fram till skolan som hade byggts för Kogibarn, vars familjer hade blivit kristna och inte längre fick tillhöra den urgamla stammen. Mina medresenärer Ebbe och Eckie hade donerat pengar och vi fick vara med om en fin invigning.

Kontraster

Därefter reste vi vidare till Cartagena, där det var tänkt att jag skulle passa på att ta ett dopp i Karibiska havet. Jag ångrade mig i sista stund och tog istället tillfället i akt att följa med och titta på tre potentiella byggplatser i ett mycket fattigt område utanför stadskärnan. De som bodde här var främst afrocolombianer och immigranter från Venezuela, med önskemål om en skola i området, dels för att det var mycket långt för barnen att ta sig till närmste skola, men också på grund av alla de risker som fanns för ett barn som rörde sig ensamt i området.

Standarden på husen här skiljde sig markant från lyxbostäderna i stadskärnan som vi just hade lämnat bakom oss och när vi kom lite högre upp i området kunde vi se staden på håll. Utav de tre ställena vi besökte var det ett som fångade mitt hjärta allra mest. Det kom flera mammor med barn som berättade att de levde i ett område som låg under havsnivå och som därför var hårt drabbat av återkommande översvämningar. Områdets enda skola hade rasat för över två månader sedan och undervisningen skedde nu i kyrkan. Deras önskan var att få en skola och en matbespisning, så att alla barn i området åtminstone skulle kunna få en måltid varje dag.

Dagen därpå tog vi båten till ön Múcura för ytterligare en invigning av en nybyggd skola. När vi kom till ön trodde vi inte våra ögon. Det var definitionen av en semesterö, med söta små stugor med tak av palmblad. Marie och jag fick en bungalow med utsikt över Karibiska havet. Det var helt magiskt! Men den här resan har hela tiden kännetecknats av känslor som pendlar upp och ner. Så skulle det bli även här. Glada över vårt fina boende och en utomordentligt god middag gav vi oss vidare till grannön Santa Cruz del Islote. Där kastades vi hastigt tillbaka till verkligheten, när vi fick se hur trångboddhet ser ut på riktigt.

På ön lever omkring 1000 människor på ca 1,2 hektar landyta. Husen låg osannolikt tätt och det var folk precis överallt. Skolan som tidigare låg här hade blivit utdömd och barnen på ön var tvungna att ta båten till skolan på Múcura. Vi återvände till Múcura och fick vara med om en invigning av den nya skolan. Vi fick veta att en brand hade härjat på ön under våren. 10 hus hade brunnit ner och 70 personer hade blivit blivit hemlösa. Hotellen på ön hade gått samman och hjälpt till med uppbyggnaden av husen, medan Ankarstiftelsen bidrog med taken.

Från Karibien till Amazonas

Från Colombias allra nordligaste spets tog vi oss ner så långt söderut man kan komma, där staden Leticia gränsar mot både Brasilien och Peru. Här var vi under tre dagar och besökte en plats där man kunde se alla tre länderna samtidigt. Vi åt middag i Brasilien och dagen därpå gav vi oss ut på Amazonfloden tillsammans med vår guide Alessandro. Det kändes mäktigt att få åka båt på Amazonas och sedan vandra i djungeln. Vi fick se nattapor, sengångare och capribaka. Men mysigast av allt var nog ändå när vi blev bjudna på lunch hemma hos guiden Jhonny. Hans fru hade lagat fantastiskt god mat och trots min bristfälliga spanska lyckades vi ändå prata om både familj, jobb, väder och en medicinsk växt som jag hade tagit foto av.

Senare på kvällen gick vi iland för att vandra till Marasha, där vi skulle sova. Efter middagen åkte vi ut i mörkret med båt, som paddlades i den tysta jakten på en kajdan. Vi fann ingen, men efter en tidig morgon och en lång dag började vi alla känna hur tröttheten smög sig på och vi var flera som nickade till. Tidigt nästa morgon var det dags för fågelskådning och vi fick se flera fina fåglar. Kvinnorna i sällskapet gjorde solfjädrar av palmblad, vilket inte var så enkelt som det kanske låter. Det blev många sköna skratt när mannen som lärde oss hur vi skulle göra, skakade på huvudet och skrattade åt det vi lyckades åstadkomma.

När vi kom tillbaka till Leticia åkte vi till La Aljaba, som är ett fritidscenter för 120 barn mellan 5-17 år. Här får de vara före och efter skolan och erbjuds bland annat läxhjälp och undervisning i musik, dans och sport. Barnen sjöng, spelade och dansade för oss och vi fick både kramar och givande samtal. Ett tjugotal av barnen bor även kvar under veckorna eftersom de har långt hem eller helt enkelt saknar anhöriga som kan ta hand om dem. Jag blev så imponerad av arbetet på det här stället!

Den eviga vårens stad

De sista dagarna tillbringade vi i den eviga vårens stad – Medellin, där vi besökte fängelset Bella Vista. Det berörde mycket, särskilt när de första tre raderna fylldes av unga killar, som hade kunnat vara mina söner. Det är svårt att förstå vad de möjligen kan ha gjort för att hamna på en plats som denna. Efter inledningen sjöng de lovsången Sumérgeme, så mäktigt att taket kunde ha lyft. Vi var med vid en ceremoni där internerna fick diplom efter en kurs som de tagit sig igenom och en egen bibel. En av grabbarna strök bibelns utsida och bläddrade lite i den innan han lade den mot sitt hjärta. Det var mycket rörande.

Sista dagen besökte vi Ankla center där vi blev bjudna på middag. Därefter hjälpte vi till att dela ut matpåsar till familjer som hade behov av det. Många människor köade utanför byggnaden trots det ihållande regnet och kom in några åt gången. Barnen vägdes och mättes och fick en eller två påsar mat med sig hem. Det var en fin stund och jag njöt av varje sekund.

Jag är så tacksam över att jag valde att följa med på den här resan och över alla fina människor som jag har fått lära känna. Vi har alla varit med om samma saker och kunnat dela våra tankar med varandra, vilket var bra för mig eftersom jag inte var beredd på alla känslor som fyllt mig under resan. Jag har blivit mycket berörd av allt vi sett och hört. Känslorna har pendlat mellan glädje, ilska och sorg ,som en berg- och dalbana som vägrat stanna och jag är tacksam över att ha fått vara en liten del av Ankarstiftelsens arbete. Mina arbetskamrater såg på mig att jag har mått bra av resan och frågade om jag har planer på att åka tillbaka. Jag svarade: Colombia es una chimba (Colombia är fantastiskt) och jag har lämnat en del av mitt hjärta där. Jag hoppas att jag någon gång kommer att åka tillbaka igen, men den gången ska jag kunna prata spanska.

Marie Tivehag,
Resenär Höstresan 2025