Ankarstiftelsens resor är inte som andra resor. Man får se och uppleva saker man inte kunnat drömma om och man formar starka band med människor man kanske aldrig hade haft chansen att träffa någon annanstans, men som man samtidigt inte kan förstå hur man någonsin klarat sig utan. Man förenas i gemensamma samtal, skratt, upplevelser och intryck och nya, många gånger oväntade, vänskaper växer fram utan att man riktigt märker hur eller när det händer.

Det de som har rest med Ankarstiftelsen till Colombia ofta pratar om är de ständigt närvarande kontrasterna. Ena stunden sitter man i en båt på ett nästan overkligt turkost hav. Flytvästen sitter tryggt spänd om överkroppen, vinden fläktar behagligt och solen speglar sig i vattenytan. Med saltstänk i luften och horisonten som enda riktmärke är det lätt att glömma tid och rum. Samtalen flyter på, någon pekar in mot kusten, en annan sitter tyst och bara tar in alltihop; färgerna, ljuden, värmen.

I nästa stund befinner man sig plötsligt mitt i den fattigaste utkanten av en stad, där många av invånarna har svårt att få vardagen att gå ihop. Människor rör sig upp och ned längs gatorna i den eviga jakten på sällsynta möjligheter. Barn som inte har råd med uniformer och skolmaterial stryker runt på gatorna och längs trottoarerna sitter de allra fattigaste och ber om småpengar. Det vimlar av intryck. Musik, färg, dofter och rörelse överallt. Det är inte arrangerat eller tillrättalagt för vår skull. Vi befinner oss mitt i vardagen för dem som bor här och det är kanske just det som gör alltihop så levande.

Möten som dröjer sig kvar

Att röra sig mellan dessa skilda världar på kort tid gör något med perspektivet. Kontrasterna går inte att värja sig mot och de lämnar ingen oberörd. Samtidigt finns det en sådan genuin värme mitt i allt det svåra. Människor som hälsar glatt, som vill berätta sina historier och som har nära till skratt trots knappa förutsättningar i vardagen. Dessa möten stannar kvar inombords långt efter resans slut och gör hela upplevelsen till mer än bara en geografisk förflyttning. Man tvingas stanna upp, reflektera och omvärdera sådant man tidigare har tagit för givet. Och kanske är det just där Ankarstiftelsens resor skiljer sig som allra mest från andra: de lämnar spår, inte bara i minnet utan i hur man ser på världen.

En annan, för många, mycket minnesvärd upplevelse är mötena med våra partnerorganisationer på plats. De gör det tydligt varför Ankarstiftelsen erbjuder den här typen av resor. Det handlar om att skapa förståelse, engagemang och relationer mellan givare och mottagare. Det är en sak att skänka pengar till välgörenhet och en helt annan att få möta de människor som tar emot hjälpen. Att få prata med ett barn som äntligen har fått börja skolan, en kvinna som fått möjlighet att starta företag, eller en före detta kriminell som har fått ett arbete. Allt detta skapar sammanhang som inte går att läsa sig till.

Sol, bad och några koppar kaffe

Mitt i all det unika ryms faktiskt även en del mer traditionellt “turistiga” inslag på agendan. Under söndagen besökte vi kaffeplantagen Hacienda La Victoria, högt upp i bergen ovanför Minca, i Santa Marta. Här möts historia, natur och hårt arbete i en verksamhet som varit i drift ända sedan 1892. Så fort vi klev in på gården möttes vi av en härlig doft av nybryggt kaffe, tung och påtaglig. Under rundturen fick vi följa hela processen från skörd till färdig kopp och förundras över hur mycket arbete, kunskap och tålamod som ryms i vart och ett av momenten. De gamla maskinerna och den långsamma takten målar en tydlig bild av det gedigna hantverk som ligger bakom det som har blivit en sådan vardaglig självklarhet för de allra flesta av oss.

Musik bakom murarna

Under måndagen var vi med om något man, utan överdrift, skulle kunna kalla alldeles unikt. Det var kanske det ögonblick som de flesta i gruppen hade sett fram emot mest. Men också det som var förknippat med störst nervositet; besöket på Rodrigo de Bastidasanstalten i Santa Marta. Här sitter brottslingar i alla åldrar, dömda för allt från ringa narkotikabrott till mord. För de flesta av oss var det första gången vi satte foten på någon form av anstalt, så viss oro måste väl ändå kunna anses befogad?

Väl innanför murarna försvann allt det. Vi fick ta plats på stolarna som hade radats upp i fängelsekyrkan, sida vid sida med internerna och vara med om en närmast magisk konsert med de svenska artisterna Michael Bäck och Rebecca Petersson, tillsammans med några lokala förmågor. Alltihop präglades av en stark känsla av gemenskap och för en stund suddades alla gränser ut. Murarna rasade och musiken fungerade som en länk mellan alla oss människor med så fundamentalt olika bakgrunder. Det var tydligt hur mycket det här ögonblicket betydde för internerna, för artisterna och för oss i gruppen.

En resa med Ankarstiftelsen är verkligen ingen vanlig resa med sol, bad, värme och sevärdheter även om allt det förstås följer med på köpet. I första hand handlar det om möten; med mottagande organisationer och individer, med kultur, urbefolkningar, hisnande natur och med människor du kanske aldrig annars hade haft förmånen att få träffa. Det är mer än en resa i geografisk mening. Det är en gemensam erfarenhet, där upplevelsen binds samman av samtal, möten och delad tid. Och kanske är det just det som gör det så speciellt: att det inte handlar om att se och uppleva något nytt, utan om att göra det tillsammans.